Därför har mänskligheten knackat på min dörr sedan 1950. Det har inte spelat någon roll var eller hur långt borta jag befunnit mig. Efter att jag gav ut min första bok^* i ämnet har mitt liv inte längre tillhört mig.

Jag tycker om att hjälpa andra och räknar som min största glädje i livet att se en människa frigöra sig från de skuggor som förmörkar hennes dagar.

Dessa skuggor tycks henne så kompakta och betungande att hon blir oerhört lycklig då hon upptäcker att de faktiskt är skuggor, att hon kan se genom dem, vandra genom dem och återigen stå i ljuset. Och jag vågar påstå att jag är precis lika lycklig som hon är.

Jag har sett mycket mänskligt elände. Som mycket ung vandrade jag genom Asien och såg de överbefolkade och underutvecklade ländernas elände och misär. Jag har sett människor oberörda kliva över döende på gatorna. Jag har sett barn som knappt var skinn och ben. Och mitt i denna fattigdom och förnedring fann jag heliga platser där visdomen var stor men omsorgsfullt gömd, och där den endast lämnades ut i form av vidskepelse. Senare, vid västerländska universitet, såg jag människan besatt av det materiella och jag såg henne med all sin slughet gömma den lilla visdom hon faktiskt ägde i ogästvänliga salar, och göra den otillgänglig för den sämre lottade mannen på gatan. Jag har genomlevt ett fruktansvärt krig och såg dess fasa och smärta, som inte dämpades av ett enda ord av anständighet eller mänsklighet. Jag har inte levt ett skyddat och instängt liv och jag föraktar den vise som inte har levt och den lärde som inte vill dela med sig.

Det har funnits många visare män än jag, men få har färdats så vida.

Jag har sett livet uppifrån och ner och nerifrån och upp. Jag vet hur det ser ut i båda riktningarna. Och jag vet att det finns visdom och att det finns hopp.

Blind av skador på synnerven, och förlamad av skador i höften och ryggen, stod jag vid slutet av andra världskriget inför en nästan obefintlig framtid. I mina tjänstepapper står det: ”Denne officer har inga som helst neurotiska eller psykotiska tendenser”, men det står också: ”Invalidiserad för all framtid.” Och så kom ytterligare ett hårt slag ... jag övergavs av familj och vänner som förmodade att jag var en hopplös krympling som troligen bara skulle ligga dem till last resten av mitt liv. Likväl arbetade jag mig tillbaka till full hälsa och styrka på mindre än två år, bara genom att använda vad jag visste och kunde fastställa om människan och hennes förhållande till universum. Jag hade ingen som hjälpte mig; vad jag behövde veta var jag tvungen att komma underfund med själv. Och det är verkligen knepigt att studera när man inte kan se. Jag blev van vid att man påpekade för mig att det hela var omöjligt, att det inte fanns någon utväg, inte något hopp. Ändå återvann jag förmågan att se och gå, och jag byggde upp ett helt nytt liv. Det är ett lyckligt liv, ett aktivt och som jag hoppas, nyttigt liv. De enda gånger jag blir sorgsen är då trångsynta människor säger till andra att allt är dåligt och att det inte finns någon utväg någonstans, att det inte finns något hopp någonstans, ingenting annat än svårmod och monotoni och tröstlöshet, och att alla försök att hjälpa andra är falska. Jag vet att det inte är sant.

Så min egen filosofi är att man skall dela med sig av den visdom man har, att man skall hjälpa andra att hjälpa sig själva och att man skall fortsätta trots hård sjögång, för det finns alltid lugna vatten som väntar. Man skall också strunta i protester från den själviske intellektuelle som skriker: ’Avslöja inte mysteriet. Vi behåller det för oss själva. Människorna är inte kapabla att förstå.’

Men eftersom jag aldrig har sett visdom vara till nytta när man behåller den för sig själv, och eftersom jag tycker om att se andra lyckliga, och eftersom jag finner att den stora majoriteten av folket kan förstå och faktiskt förstår, kommer jag att fortsätta skriva och arbeta och undervisa så länge jag finns till.

För jag vet inte någon människa som har monopol på visdomen i detta universum. Den tillhör dem som kan använda den för att hjälpa sig själva och andra.

Om saker och ting var lite mer kända och lite bättre förstådda, skulle vi alla leva lyckligare liv.

Och det finns en väg till kunskap och det finns en väg till frihet.

Det gamla måste ge plats för det nya, lögnen måste avslöjas av sanningen – och trots att den bekämpas, segrar sanningen alltid till slut.

* Dianetik: Hur tanken påverkar kroppen, publicerad i maj 1950.